Spänningen började, när jag skuffade bilen vid macken i Eskilstuna: litet oljud när styrningen var omslagen. Spärrdifferentialen, som har sju år, tusen mil, tiotals banvarv och ledsen att säga, en repa just för en månad sedan, höll på att ge upp andan.

Oljudet var värre i Västberga, där Max, Teuvo och jag bockade adjö, och ännu värre hos Max, där jag lyckades somna flera gånger mellan planer, vad att göra på lördagen. (Tack, Max o familj för att kunna göra det liggande). Motsatt vad jag har hört från min omgivning, jag kan tänka på förhand: mina planer omfattade terminalstoppar på Värmdöleden, Skeppsbron, Stureplan, Lidingövägen, Värtan och hela vägen hem. Max ringde, då jag hade just nått kön till båten, men allt hade gått bra dittills

Från båten jag försökte ringa min favoritmek i Åbo, men han var bortrest, liksom alla som mig veterligen har tillträde till hans garage. (Lördagen med sånt fint väder får alla finnar resa någonstans.) Jag beslöt att fortsätta färden, som jag igen sektionerade enligt verkstäder som jag kände. Aldrig har Åboleden känts så lång, då jar lyssnade på alla ljud som självaste Mika Häkkinen. Jag körde som på äggskal, inga rivstarter och ingenting över 120 km/h.

Jag måste tanka och försökte räkna hur mycket utan att överfylla. En av säkerhetsbältens fästskruvar har nämligen borrat ett hål i min bränsletanks topp och jag ville inte ha bensin spillande på den antagligen heta diffen. Jo, flera liter förrän jag hade kalkylerat var tanken helt full. Jag körje försiktigt vidare, ett öga på backspegeln för bensinspill och flammor. Lyckligtvis ingenting, för när jag slutligen vände mitt sikte framåt konstaterade jag, att passagerarsittbrunnen där brandsläckaren befinner sig, var naturligtvis full av ölburkar från båten. Bra tänkande, Kalevi, sade jag, men ändå lite rum för förbättring!

Trots allt vände resan mot sitt slut utan katastrofer, och de sista nittiogradare till mitt garage var kula att åka, men inte så kula att höra.

Bilen sitter där tills jag har haft ett par ord med dom som repade diffen senast. Jag måste också kolla med kompisar, var min gamla diff lurar...

All is well that ends well, sade gamla William. Resan var riktigt kul, och jag tackar alla deltagare samt organisatorer hjärtligt. Vi ses!

Med vänlig Sevening

Kalevi