"Ifall man begär omedelbar förståelse för det nya, begär man därmed idel och omedelbart verkande otrohet mot det gångna. Att okritiskt bli hänförd över att civilisationen håller på att bli en racer är kriminalitet."

Harry Martinson 1940

I dagens samhälle talas det mycket om att vi måste skynda, att vi inte får missa tåget. Aldrig talas det om vilket tåg. Det tycks bara finnas ett. Detta är naturligtvis nys. Det finns aldrig bara ett tåg, en färdriktning. I T-banan gäller det inte bara att komma med tåget, det gäller också att komma till rätt destination.

Har det urbana västerlandet någon destination? Eller handlar det bara om att hoppa på det rådande tåget, följa vinden, följa trenden (som för närvarande formuleras i termer av informationsteknologi)?

Är samhällets destination rentav mindre viktig än gemene T-baneresenärs? Det ser inte bättre ut. Mig tycks det som om merparten av det västerländska samhället blivit bitet av ett kryp. Jag kallar krypet för trendkåthet. Ni ursäktar uttrycket - jag anser det ej överdrivet. Att "hänga med", utan att fråga sig "vad?", "varför?" och "varthän?" är en impuls som kanske kan överses hos tonåringar som nyss lärt sig skilja mellan "balla" och "beiga" kläder. Däremot ursäktas det inte hos politiker, företagsledare eller skolledare, vars beslut anger tonarten för hela nationers framtid.

Jag misstänker t.ex. att regeringens aktuella beslut att satsa 1490 miljoner kr på att ytterligare IT-ifiera den redan rejält IT-ifierade svenska skolan bottnar i rädsla för att inte missa IT-tåget. Dessa pengar ska bl.a. gå till att skaffa alla lärare och elever e-mail adress.

Mera skönt vore att lära alla elever att spela piano.

Jag är säkert gammalmodig men jag gillar inte att åka i en bil utan förare, ej heller att leva i ett samhälle där ingen tycks sitta vid ratten, där det primära är att åka framåt fort (fast forward), och inte var man hamnar. Ett samhälle som klappar sig på axeln över sin cancerlikt expanderande leksaksindustri (jag menar yuppienallarna), ett samhälle i vilken en av de största tillväxtområdena är dataspel, får finna sig i att bli kallad för infantokrati.

Den bil som är samhället styrs av en autopilot. Många passagerare låtsas vara chaufförer medan de i själva verket bara följer redan utstakade trendriktningar. De är varken chaufförer eller ledare, snarare låtsaschaufförer och medlöpare. De är skickliga med gaspedalen, bromspedalen har de glömt, och vill väldigt gärna testa hur snabbt bilen kan åka. Vem vet, de kanske kan komma med i Guiness Rekordbok om de inte smäller i en bergsvägg först!

Samtidigt talar politiker och industrin om vikten av att tänka långsiktigt. Men långsiktig utveckling kräver accepterandet av långsamheten. Jag beklagar. I ett samhälle som ständigt effektiviserar, ständigt accelererar och helst vill att saker ska gå på "nolltid" kan jag inte ta pratet om långsiktighet på allvar. Nej, i vårt slarviga högfartssamhälle gäller det modifierade Bibelordet: Saliga äro de snabba, ty de skola besitta jorden.